Äntligen hemma från riskettan som tog fyra timmar inklusive raster. Det var aboslut bättre än vad jag förväntat mig och
både intressant och lärorikt.
Riskettan slutade med att se bilder och filmer från olyckor med alkohol inblandat. Det var inte någon vacker syn.
När den var slut gick jag som vanligt till tågstationen för att ta tåget hem. Just vid tågstationen i Ystad finns det flera
övergångsställen, parkerade cyklar och mycket annat som ger en skymd sikt. Själv har man lärt sig att alltid bromsa in när
man närmar sig stationen. Man kan trots allt inte se allt som händer när man kört för fort.
Dessutom trodde jag att alla vet om att man ska stanna vid ett övergångsställe om man ser någon som ska gå över?
Eller åtminstone bromsa in i fall att det kommer någon?
Idag skulle jag över ett av de två övergångsställena vid tågstationen. Jag tittade mig för så att jag visste att det var så
pass fritt att jag kunde ta mig över. Den närmsta bilen var fortfarande långt borta och hade med god marginal chans att se mig.
Idag kunde varit den värsta och kanske sista dagen i mitt liv.
Precis när jag skulle ta klivet ut på vägen såg jag att biljävlen som precis varit långt borta var nu istället precis innan övergångsstället
och fortsatte köra. Han såg inte mig överhuvudtaget.
Orsaken till att han inte såg mig var att han för det första körde fortare än femtio, för det andra att han pratade i mobiltelefon
och att han endast hade blicken rakt fram. Han såg inte vad som hände runt omkring sig.
Hade jag inte upptäckt att denna idiotiska skåpbil inte såg mig, hade jag förmodligen inte levt nu.
Speciellt inte med tanke på att bara 10% av de som blir träffade av bilar som kör 50km/h överlever.
Jag är arton år och inte redo att dö. Inte heller att bli rullstolsbunden eller hjärndöd.
Det värsta var nog att killen som körde skåpbilen var i min ålder och precis fått körkort...
onsdag 7 oktober 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar