Denna smärtsamma saknad.

"väntar man på något gott, väntar man aldrig för länge"

Det gamla ordspråket stämmer trots att jag lider av både saknad och längtan.
I nästan elva långa, jobbiga och krävande månader har jag suttit och väntat på att få starta mitt liv med Niclas.
I elva månader har vi kämpat, hållit ihop och stöttat varandra. I nästan ett helt år har han varit ett helt landskap i från mig.

Vi har ofta fått vänta i flera veckor för att träffas och känna kärleken, vara trygg och lycklig.

Elva skitmånader.

Vara utan sin livskamrat, sin bästa vän och stora kärlek.
Att inte ens kunna prata med varandra på flera dagar trots hemska händelser.
Smärtsam saknad.

Dock har lumpen gjort oss till ett starkare par, vi har kommit närmre varandra och kärleken växer för var gång vi ses.
Vi tar aldrig varandra för givet.

Nu går det mot ljusare tider.

Idag är det endast 13 dagar kvar av detta helvete. 13 dagar till muck.
Jag tror inte ett någon kan förstå hur underbart det kommer bli eller hur lättad jag är.

Äntligen får vi tid tillsammans. En framtid.

Trots att detta inlägg handlar om mina tankar måste jag nämna att det kommer bli ännu skönare för Niclas.
Inte bara slipper han att vänta, känna sig meningslös och uttråkad. Han slipper även de långa fyra timmars resorna.
Han blir fri, kan få göra vad han vill precis när som helst.
Han slipper planera upp vartenda minut av sin lediga tid och kan ta dagen som den kommer.

Det bästa av allt är att vi reser till Cypern om tre veckor.


Nu är jag lycklig.