jävla skit.

Klockan är halv tre på natten och jag kan inte sova.

För ett par timmar sedan fick jag reda på att det förmodligen inte blir någon resa för mig och Niclas
i år och det suger jävligt mycket.

Anledningen är att han inte får reda på när han har semester, och hur länge det är förrän i maj!?
I maj är väl alla solresor slut? Även sista minuten försvinner fort när halva Sveriges befolkning är lediga.
Sedan är det tänkt att han ska börja plugga på högskola i augusti.. Vilket innebär att han inte kommer
kunna ta ledigt och den enda resan vi i så fall skulle kunna ta är två veckor i Thailand runt jul.
(Niclas som älskar julen hade knappast offrat den för Thailand.)

Så jag fastnar mer och mer i mina tankar att åka ensam till Asien i höst/vinter. Problemet är att desto
mer jag tänker på det, desto längre vill jag vara borta.. Nu nöjer jag inte mig med en månad längre..

Och om jag skulle åka känner jag att jag sviker min pappa som kommer att vara orolig för mig. Jag är
verkligen pappas lilla flicka och det värsta som skulle kunna hända är att jag blir kidnappad, våldtagen
och mördad. Det skulle kunna vara värt det. Bara jag känner att jag kommer bort härifrån, lever mitt
liv för mig och unnar mig själv saker. Det är värt att tänka på.